Att aktivt och villigt ge plats åt obehagliga tankar och känslor, istället för att försöka fly från dem, för att kunna leva ett värderat liv.
Patienten undviker i hög grad obehagliga upplevelser, vilket kraftigt begränsar livet och förmågan att leva värderat. Även positiva upplevelser kan undvikas, och undvikandemönstren är rigida och försvarade.
Patienten har viss förmåga att acceptera tankar och känslor, men undviker ofta obehag inom viktiga områden och behöver stöd för att inte falla tillbaka i undvikande. De kan närma sig svåra upplevelser för sina värdens skull, men kompromissar ibland.
Patienten möter upplevelser öppet och utan försvar, vilket frigör dem att leva värderat med minimalt undvikande. Svårigheter ses som möjligheter till växt, och patienten är närvarande och uppriktig med sina upplevelser.
Förmågan att ”ta ett steg tillbaka” och observera sina tankar utan att fastna i dem. Att se tankar som just tankar, inte absoluta sanningar.
Patientens tänkande är stelt; tankar tas bokstavligt och styr beteendet, vilket hindrar flexibel handling. Patienten fastnar i förklaringar, ser inte tankar som separata processer och har svårt att agera i strid med sina berättelser eller omdömen.
Patienten kan stundtals se sina tankar som processer och släppa taget, ibland med hjälp av humor. Denna förmåga är dock inkonsekvent och övergången från att identifiera sig med tankar till att se dem som separata kräver ofta yttre stöd.
Patienten ser tankar som processer, inte absoluta sanningar, och värderar dem efter deras funktion i stunden. De kan snabbt identifiera och släppa ohjälpsamma tankemönster, ofta med humor och lätthet, och fokuserar på funktionen i kommunikationen.
Att vara medvetet närvarande här och nu, med en öppen och nyfiken inställning till det som händer, istället för att fastna i dåtid eller framtid.
Patienten har svårt att vara närvarande i nuet och dra nytta av det som sker. Uppmärksamheten är oflexibel, ofta fast i dåtid eller framtid, och patienten är lättdistraherad eller överdrivet envis i sitt fokus.
Patienten kan medvetet rikta uppmärksamheten mot nuet, men har svårt att bibehålla det utan stöd. Närvaro kan uppnås med uppmuntran och patienten kan då dra nytta av ögonblicket.
Patienten är starkt och flexibelt närvarande i nuet. Talet är meningsfullt och fokuserat på här och nu, och patienten visar god förmåga att upprätthålla och skifta uppmärksamhet, vilket skapar en varm och engagerande kontakt.
Att få kontakt med ett observerande jag. Insikten om att du *har* tankar och känslor, men du *är* inte dem. Detta ger perspektiv och flexibilitet.
Patienten identifierar sig starkt med sina tankar, känslor och självberättelser (konceptualiserat jag) och har liten kontakt med ett observerande jag. Detta medför svårigheter med perspektivtagande och att se sig själv skild från sina upplevelser.
Patienten är medveten om ett observerande jag och kan med stöd få kontakt med det. Förmågan att ta andras perspektiv och att släppa sina självberättelser finns, men är ojämn och kräver ofta uppmuntran.
Patienten har en stabil kontakt med sitt observerande jag och ser sina självberättelser som flexibla verktyg snarare än sanningar. Detta möjliggör ett medkännande perspektivtagande och en flexibel kontakt med egna och andras upplevelser.
Att klargöra vad som är djupt meningsfullt och viktigt för dig i livet. Värderingar fungerar som en kompass och ger riktning.
Patienten har svårt att identifiera eller välja personliga värden och upplever liten mening i livet. Val undviks eller överlåts åt andra, och handlingar kopplas sällan till en känsla av syfte.
Patienten kan välja värden, men de är ofta otydliga, instabila eller styr inte beteendet konsekvent. Det finns en viss vitalitet kopplad till värden inom vissa områden, men det krävs arbete för att bibehålla deras klarhet och riktning.
Patienten har klara, fritt valda och flexibla värden som aktivt vägleder handling och skapar mening. De är medvetna om när de avviker från sina värden och kan snabbt återorientera sig.
Att ta konkreta, aktiva steg i den riktning som dina värderingar pekar ut, även om det känns svårt eller obehagligt.
Patientens handlande är antingen impulsivt eller passivt, med låg eller stel uthållighet. De känner sig fast och har svårt att initiera eller fullfölja förändringar.
Patienten kan agera uthålligt i linje med sina värden inom vissa områden, men faller ibland tillbaka i impulsivitet, passivitet eller undvikande. Med stöd kan de dock justera sitt beteende och visar överlag framsteg.
Patientens handlande är flexibelt, målinriktat och uthålligt, präglat av vitalitet och lätthet. De ser hinder som utmaningar och kan anpassa sig till nya möjligheter, med god överensstämmelse mellan ord och handling.