Kreativ hopplöshet

Kreativ hopplöshet är ett begrepp inom ACT som handlar om att ge upp kampen mot sina egna inre upplevelser, för att istället kunna lägga energin på att leva det liv man vill leva. Här tänkte jag förklara vad det innebär:

Det kan låta drastiskt, men målet med kreativ hopplöshet är att hjälpa patienten att inse att de metoder de hittills använt för att försöka bli av med smärta och ångest (som att undvika situationer, grubbla eller döva känslor) inte fungerar i längden.

Syftet är att skapa en insikt om att ”kampen mot problemet” ofta är problemet.

Man kan dela upp det så här:

Hopplösheten ligger i insikten att våra kontrollförsök är dömda att misslyckas. Vi behöver alla ge upp hoppet om att det går att ”stänga av” jobbiga känslor eller kontrollera bort dem.
Det kreativa uppstår i tomrummet när vi lagt ned kampen. När vi slutar lägga all vår kraft på att ”strida mot oss själva” öppnas möjligheten att göra något nytt och välja vägar som faktiskt leder framåt, även om obehaget får följa med oss på resan.

Hur gör man för att framkalla kreativ hopplöshet?

Här är en enkel ”steg-för-steg” guide. Kom ihåg att målet inte är att patienten ska känna sig hopplös som människa, utan att patienten ska känna hopplöshet inför strategin att försöka kontrollera inre upplevelser.

Steg 1: Identifiera patientens lidande (Validering)

Börja med att låta patienten beskriva vad de kämpar med just nu. Validera att deras smärta är verklig och att deras önskan att bli av med den är begriplig.

Gör: Lyssna aktivt utan att gå in och bli en ”problemlösare” – än.
Fråga: ”Vad är det för tankar, känslor eller minnen som plågar dig mest? Vad är det du vill bli av med?”

Steg 2: Undersök patientens strategier (Vad har du gjort?)

Hjälp patienten att lista allt de har gjort för att hantera, fly ifrån eller kontrollera dessa jobbiga upplevelser.

Ett tips kan vara att skriva ner det på en tavla eller ett papper så det blir visuellt.

Gör: Försök att bredda perspektivet. Fånga in allt från medicinering och terapi till distraktion, alkohol, övertänkande och isolering mm mm.
Fråga: ”När den här ångesten kommer, vad gör du då? Vad har du provat tidigare för att få bort den?”

Steg 3: Utvärdera effekten (Har det fungerat)

Detta är kärnan i metoden. Undersök alla patentens strategier utifrån deras långsiktig effekt. Var noga med att bekräfta att strategierna ofta fungerar kortsiktigt (vilket är anledningen till att vi gör dem).

Gör: Var nyfiken och bekräftande men samtidigt ”skoningslös”… ducka inte för insikten att problemet är kvar!
Fråga: ”Hjälpte det? Försvann ångesten för gott, eller kom den tillbaka? Om den kom tillbaka, var den mindre eller större då? Så det fungerade en liten stund, men i längden är du tillbaka på ruta ett?”

Steg 4: Identifiera vad strategierna kostar patienten (Vad har du offrat?)

Visa priset patienten betalar för sin kamp mot känslorna.

Gör: Koppla kampen till minskad livskvalitet.
Fråga: ”När du lägger all din tid på att försöka kontrollera din oro, vad hinner du inte göra? Vad har den här kampen kostat dig i relationer, jobb eller glädje?”

Steg 5: Sammanfatta och tydliggör slutsatsen

Här sammanfattar du tillsammans med patienten: patienten har försökt allt, men mår fortfarande dåligt – kanske t.o.m. sämre.

Gör: Skyll på patientens strategier – inte på patienten! Det är inte patienten som är dålig på att kontrollera sin ångest, det är kontrollen som är omöjligt. Introducera exempelvis någon lämplig metafor som: badbollen.

Steg 6: Öppna dörren för något nytt (Det kreativa!)

När patienten inser att de gamla sätten inte fungerar (”det är hopplöst”), fråga om patienten är villig att prova något radikalt annorlunda.

Gör: Skifta från kontroll till villighet/acceptans.
Fråga: ”Om vi vet att mer av samma sak inte kommer fungera – är du villig att prova något helt nytt, även om det innebär att du får ha kvar obehaget ett tag till?”

Vanliga fallgropar

Att övertyga för tidigt: Om du försöker övertala patienten att kontroll inte fungerar innan de själva insett det, kommer de att börja försvara sina strategier (”Men ibland funkar det faktiskt…”). Låt deras erfarenhet vara beviset.
Att missa kortsiktig vinst: Om du förnekar att alkohol eller undvikande ger en stunds lättnad, tappar du trovärdighet. Erkänn att det funkar nu, men fråga hur det funkar sen.
Att ge ”hopp” för snabbt: När patienten känner sig tung och säger ”inget funkar”, rusa inte in och trösta. Stanna kvar i den känslan. Det är den insikten som är vändpunkten.

Sammanfattning

Kreativ hopplöshet handlar alltså om att:

Validera att patientens smärta är verklig och att de har kämpat hårt.
Visa att de metoder som använts (”grävandet”) inte fungerar.
Skapa utrymme för acceptans och villighet att uppleva obehag för att kunna leva ett mer värderat liv.